"Samverkan nyckel för att vända utvecklingen"

Den bild som ges av miljonprogramsområdena idag är ofta dyster, och handlar om kriminalitet och utanförskap. En person som är mer hoppfull är nationalekonomen Ingvar Nilsson som i över 30 år har forskat om frågor kopplade till utanförskap. Men för att lyckas åstadkomma förändring krävs att offentliga och privata krafter samverkar, och att vi vågar prata om obekväma saker, menar han.

För 35 år sedan började Ingvar Nilsson studera utanförskapet i samhället och konsekvenserna av det. Under åren har han etablerat sig som en av Sveriges främsta experter inom området.

– Jag är i grunden väldigt optimistisk.  Efter mer än tre decennier måste jag säga att många nu förstår vad som verkligen krävs för att vända ett utsatt område. Det ger mig hopp, säger han.

Utsatt område – omdiskuterat begrepp

Idag är många miljonprogramsområden klassade som så kallade utsatta områden, en definition som polisen i Sverige började använda 2015 för att benämna områden med låg socioekonomisk status och hög kriminell aktivitet. Begreppet är omdiskuterat och kritiker menar att det finns en risk att hela områden stigmatiseras. Men Ingvar Nilson tycker det är viktigare att prata om vilka insatser man väljer för att hantera utsattheten.

– Jag tycker inte definitionen är särskilt problematisk i sig, den sätter fingret på något. Det som varit problematiskt är att diskussionen inte alltid handlar om rätt saker. Många tänker ofta i termer av att en negativ utveckling är en polisiär fråga, men det är en felaktig slutsats. Det är en social fråga med delvis polisära konsekvenser. Och det är en jätteskillnad hur man närmar sig problemen och vilka lösningar man sätter in.

Insikten om vilka lösningar vi måste arbeta med är betydligt större idag.

Under de år Ingvar Nilsson har forskat kring utanförskap har situationen blivit värre, tycker han, även om det samtidigt finns hoppfulla tecken.

– Det har uppstått onda cirklar som samhället helt uppenbart har misslyckats att bryta. En skjutning leder till flera. För unga som aldrig ser vuxna i sin närhet gå till jobbet blir det normalt att inte arbeta. Utanförskap leder till mer utanförskap.

– Samtidigt tycker jag att insikten om vilka lösningar vi måste arbeta med är betydligt större idag. Och inte sällan är till exempel bostadsbolagen pådrivande i sådant som man normalt kanske tänker borde vara det offentligas ansvar. Det engagemanget fanns inte där för 30 år sedan.

Samverkan och långsiktighet krävs

Hur ska man då gå till väga för att förändra ett område? Det finns två nyckelingredienser, enligt Ingvar Nilsson.

– Dels krävs långsiktighet. Jag ser fortfarande exempel på behjärtansvärda projekt som startas, men avslutas efter något år och absolut ingenting har uppnåtts. Det är viktigt att förstå att utanförskap inte förändras över en natt. Vill man verkligen förändra måste man minst ha ett tioårsperspektiv på det man gör.

– Ett annat nyckelord är samverkan. Det räcker inte med fler poliser och hårdare tag. Kommunerna klarar inte heller av att på egen hand göra allt som krävs. Det offentliga, privata och civilsamhället måste förenas och göra gemensam sak för att bryta de onda cirklarna. Kommunen är en nyckel, fastighetsbolagen som äger husen en annan. Föreningslivet är brobyggaren in i lokalsamhället. Lyckas man förena dessa krafter, hitta en gemensam strategi och metoder, ja då har man väldigt goda utsikter att lyckas.

Det absolut viktigaste vi kan göra är att förändra mixen av boende.

Ingvar Nilsson menar också att det krävs att koncentrationen av socioekonomisk utsatta familjer bryts för att komma till rätta med kriminalitet och hög arbetslöshet. En fråga som ibland uppfattas som kontroversiell.

– Det absolut viktigaste vi kan göra i områden med utanförskap är att förändra mixen av boende. Det kan säkert låta hårt, men jag vill påstå att koncentrationen av socioekonomiskt svaga hushåll har en direkt korrelation med områdets utveckling. Det är också därför bostadsbolagen är så extremt viktiga. Majoriteten av husen i miljonprogramsområdena är hyreshus. Då finns det en hyresvärd som till syvende och sist bestämmer vilka som bor i lägenheterna. Om man kan klara av att behålla hyresgäster som lyckas komma i sysselsättning och samtidigt se till att nya hyresgäster som flyttar in har ett jobb så minskar man koncentrationen av socioekonomisk utsatthet. Då skapas i stället en positiv spiral.

Var de resurssvaga hushållen ska ta vägen är ytterst en politisk fråga, enligt Ingvar Nilsson.

– Alla som kan påverka måste förstå hur viktigt det är att vi bryter koncentrationen av socialt och ekonomiskt utsatta människor i ett och samma område. Sedan måste våra politiker träda in och ta ansvar för hur vi gör detta med varsamhet.

Se upp för lyckoparadoxen

Det gäller också att se upp med det som Ingvar Nilsson kallar lyckoparadoxen, att personer som lyckas komma i arbete och får ett ordnat liv väljer att lämna området de bor i.

– Om resursstarka flyttar ut medan resurssvaga flyttar in får vi inte den positiva effekten på området som den ökade sysselsättningen ger. Det är otroligt viktigt att triangeln med fastighetsägare, kommun och civilsamhälle gör vad som krävs för att det inte ska bli så.

Hyresvärdens roll är tydlig

Fastighetsbolagen i miljonprogramsområdena behöver förstå att de utöver förvaltning av husen också har en socialt förvaltande roll, menar Ingvar Nilsson.

– Upprustningen av den fysiska miljön är självklart viktig för känslan och områdets självbild. Kan man genom att investera i hus och gårdar öka områdets status, både hos dem som bor där och bland besökare, så har man också gjort en social insats.

– Det finns också exempel på hyresvärdar som anställer långtidsarbetslösa hyresgäster i sin förvaltning. En studie jag gjorde i Herrgården i Malmö visade på väldigt goda resultat, som till exempel minskad skadegörelse och otrygghet. Det ökar områdets värde och attraktivitet.

– Ett annat exempel är att arbeta för att komma till rätta med illegala andrahandsuthyrningar, som ofta är ett sätt att finansiera kriminalitet.