Tiden från andra världskrigets slut fram till 1960-talet präglades av en mycket stark tillväxt i Sverige. Många flyttade till städerna där industrin gick på högvarv. Arbetskraften räckte ändå inte till, och arbetare rekryterades aktivt från länder som Finland, Italien och dåvarande Jugoslavien. Alla behövde någonstans att bo, men bostäder saknades. Bristen blev akut.
För att råda bot på bostadsbristen antog riksdagen målet om att en miljon bostäder skulle byggas under en tioårsperiod, 1965 till 1974. Bland annat skulle förmånliga statliga lån få fart på byggandet.
Den 2 november 1966 togs första spadtaget på Södra Järvafältet i Stockholm. Fram till 1976 byggdes stadsdelarna Tensta, Rinkeby, Husby och Akalla här. Idag några av de områden som kanske tydligast förknippas med miljonprogrammet. Idag bor 57 000 personer i dessa stadsdelar, lika många som i hela Sundsvall.
Under miljonprogrammets första år byggdes främst trevåningshus och småhus. Men för att öka byggtakten uppmuntrades storskalighet. Projekt om minst 1 000 lägenheter fick till exempel förtur i den statliga lånekön. Höghus med fem eller fler våningar blev därmed vanligare.
Rosengård är kanske Malmös mest kända miljonprogramsområde. Under åren 1967–1972 byggdes här 7 000 lägenheter.
Redan från början kritiserades miljonprogrammens byggprojekt. Allmänna kommunikationer var dåligt utbyggda, närservicen var undermålig och husen monotona. Kritiken tog ordentlig fart 1968 när Dagens Nyheter, två dagar efter invigningen av Skärholmens centrum, skrev en osande ledare med rubriken Riv Skärholmen! “Skärholmens skyline är en kuliss kring ett förortscentrum som är ett av de mest människoföraktande som hittills byggts”, kunde man bland annat läsa.
Det är först nu begreppet Miljonprogrammet dyker upp i offentliga handlingar. Rekordårens byggprojekt var egentligen inget program i sig, snarare ett tydligt politiskt mål.
1970 var miljonprogrammets rekordår. Det året kom det till 109 843 nya bostäder, av dem var 75 226 lägenheter i flerbostadshus och 34 617 småhus.
I mitten av 1970-talet slår lågkonjunkturen till. Oljepriserna steg, industrin gick dåligt, arbetslösheten sköt i höjden och arbetskraftsinvandringen minskade. Krisen håller i sig en bit in på 1980-talet och brukar ses som brytpunkten mellan industrisamhälle och tjänstesamhälle.
Dåvarande bostadsministern Ingvar Carlsson kan berätta att målet är nått. 1 005 578 bostäder har byggts.
Nu har det byggts en miljon bostäder. Men på grund av den ekonomiska krisen är läget på bostadsmarknaden ett helt annat. Nu är det i stället svårt att hitta hyresgäster till miljonprogrammens lägenheter. Ungefär hälften av lägenheterna i Rosengård och Kroksbäck i Malmö står tomma, i Navestad i Norrköping nästan en tredjedel och i Kungsmarken i Karlskrona var femte lägenhet.
Miljonprogrammen börjar nu alltmer förknippas med sociala problem. Redan från början var det till stor del ekonomiskt resurssvaga familjer som flyttade hit. I slutet av 1970-talet ökade också flyktinginvandringen, och i miljonprogrammen fanns lediga lägenheter. Det bidrog till den segregation som sedan 1980-talet har fortsatt att öka.
Det ökande antalet tomma lägenheter blev väldigt kostsamt för kommunerna. En lösning, framför allt utanför storstäderna, blev att helt enkelt riva husen. Rivning av hus förekom redan på 1980-talet men tog fart under 1990-talskrisen. Totalt kan uppåt 25 000 lägenheter ha rivits.
Efter lång tids kritik mot miljonprogrammet börjar röster till försvar för områdena höjas. De allmänna kommunikationerna har förbättrats, service i områdenas närhet har byggts ut och områdenas stora grönytor uppskattas. Husen är i grunden välbyggda och värda att bevara, de anses till och med ha ett kulturhistoriskt värde. Många har nu också vuxit upp i dessa områden och tar dem gärna i försvar. Bostadsbristen är också återigen stor. Inte minst i storstadsområdena är lägenheter även i miljonprogrammen eftertraktade.
Efter den borgerliga segern i riksdagsvalet 2006 blir det fritt fram för kommuner att sälja hela eller delar av sitt bostadsbestånd. Den så kallade tillståndsplikten avskaffades 1 juli 2007. Det innebar att det inte längre krävdes tillstånd från länstyrelsen för att sälja allmännyttiga fastigheter. Försäljningarna ökar också markant, framför allt i Stockholmsregionen. Ett vanligt skäl var för att finansiera nyproduktion eller för att klara ett omfattande renoveringsbehov.
De stora upprustningsbehoven blir betungande för många kommunala fastighetsbolag. Allt fler väljer att sälja delar av sina bestånd till privata hyresvärdar. Nya stora aktörer dyker upp på den svenska bostadsmarknaden, aktörer som ser möjligheter med miljonprogrammens standardiserade hus där det också går att genomföra standardiserade renoveringar i större skala.
Drygt 50 år har gått sedan miljonprogrammets första spadtag. Husen är i grunden välbyggda, men upprustningsbehoven är nu på många håll omfattande. Såväl privata som offentliga fastighetsägare investerar stora summor varje år i hus och gårdar. Men ungefär 40–50 procent av lägenheterna i miljonprogramshusen uppskattas fortfarande vara i behov av upprustning.
Nära var femte av Sveriges nuvarande bostäder byggdes under åren 1965 till 1974. Två miljoner invånare bor i en bostad från de åren.
Källor: Sveriges Allmännytta, Boverket, Stockholms stad, Svenska bostäder, SCB och Stadsmuseet i Stockholm